IFRS 18 – ett urval av utstående frågeställningar inför implementationen

Valutakursdifferenser på koncerninterna lån 

En av de mest debatterade frågorna rör hur valutakursdifferenser på koncerninterna lån ska klassificeras i koncernredovisningen. IFRS 18 bygger på principen att valutakursdifferenser ska klassificeras i samma kategori som den underliggande transaktionens intäkter och kostnader. Det låter logiskt – men vid konsolidering elimineras de interna fordringarna och skulderna, och kvar i koncernresultaträkningen återstår enbart valutakursdifferensen utan ett synligt underliggande instrument.

IFRIC (IFRS® Interpretations Committee) fick en formell fråga kring hur valutakursdifferenser från koncerninterna lån ska klassificeras och i det antagna agendabeslutet, som publicerades i april 2026, landade beslutet i att det finns två alternativ. 

1. Rörelsekategorin som residualkategori (eftersom det underliggande instrumentet inte längre syns efter eliminering). 
2. Klassificering i samma kategori som intäkterna och kostnaderna från det interna lånet skulle ha klassificerats innan eliminering

Frågan illustrerar därmed hur IFRS 18 fortsatt lämnar utrymme för tolkningar i vanligt förekommande koncernstrukturer.

 

Hybridavtal och leasingskulder – splittrad klassificering av samma transaktion

En annan tekniskt komplex fråga gäller poster som härrör från skulder som inte enbart avser upplåning – exempelvis leasingskulder, pensionsskulder, avsättningar och leverantörsskulder med förlängd kredittid. Räntekostnader och diskonteringseffekter från dessa skulder ska klassificeras i finansieringskategorin, medan övriga kostnader hänförliga till samma skulder placeras i rörelsekategorin. En och samma transaktion genererar därför poster i två skilda kategorier. Hela valutakursdifferensen hänförlig till en transaktion måste däremot klassificeras i en och samma kategori, och det krävs bedömning av huruvida differensen är hänförlig till en kostnad i rörelsekategorin eller till en räntekostnad i finansieringskategorin.

 

Derivat och säkringsredovisning – säkring av nettoexponeringar

Vinster och förluster på derivat som används för att hantera identifierade risker ska klassificeras i samma kategori som de poster derivatet är avsett att säkra. En praktisk utmaning uppstår när ett derivat används för att hantera valutarisken i en netto-skuldexponering och där intäkter och kostnader från de säkrade posterna redovisas i olika resultatkategorier. IFRIC publicerade i april 2026 ett agendabeslut i frågan och konstaterade att vinsten eller förlusten på derivatet ska klassificeras baserat på den risk derivatet faktiskt används för att hantera enligt företagets riskhantering. Om riskhanteringen är att säkra en nettoskuld (som var fallet i frågan som IFRIC behandlade) så ska intäkter och kostnader hänförligt till derivatet redovisas i finansieringskategorin.

 

Undantagsregler med oklara gränser

Genomgående i dessa frågor finns en undantagsregel: om en korrekt klassificering skulle medföra orimliga kostnader eller ansträngningar, tillåts rörelsekategorin användas som en slutlig klassificering. Bedömningen av vad som utgör en orimlig kostnad eller ansträngning ska dock inte göras för företaget som helhet, utan på en mer granulär nivå. Var gränsen går är ännu inte klarlagt, och det finns därmed en risk att företag kommer nyttja denna undantagsregel på olika sätt. 

Ovanstående områden är bara ett axplock av de frågor som har uppkommit i samband med att företag har börjat analysera effekterna av IFRS 18 implementeringen och visar på vikten att tidigt börja med analysen och implementationen. Sammantaget visar diskussionerna kring IFRS 18 att standardens tekniska ambitioner ställer höga krav på företagen och dess bedömningar, systemarkitektur och koncernsamordning. Samtidigt pågår tolknings- och implementationsarbetet på flera centrala områden. 

Om ni vill ha en diskussionspartner och stöd i samband med implementeringen är vi på BDO redo att stötta.