HFD klargör hur commitment fee ska behandlas vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna
HFD klargör hur commitment fee ska behandlas vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nu meddelat dom i ett mål som ger viktig vägledning om vad som utgör "andra utgifter för kredit" enligt 24 kap. inkomstskattelagen. Domen innebär att HFD ändrar Skatterättsnämndens förhandsbesked i fråga om commitment fee, medan nämndens bedömning av rådgivningskostnader står fast.
Målet rörde ett bolag som inför ett större företagsförvärv övervägde att finansiera transaktionen genom en flexibel kreditfacilitet (så kallad kreditlina). För att banken skulle hålla krediten tillgänglig skulle bolaget betala en commitment fee, beräknad på den del av kreditutrymmet som inte utnyttjades. Bolaget ville även få klarhet i om vissa externa juridiska rådgivningskostnader med koppling till finansieringen skulle anses utgöra "andra utgifter för kredit".
Skatterättsnämnden ansåg att varken commitment fee eller de aktuella rådgivningskostnaderna omfattades av begreppet "andra utgifter för kredit". Nämnden fäste särskild vikt vid att commitment fee betalades för möjligheten att i framtiden utnyttja en kredit och inte för ett faktiskt upplånat kapital.
Skatteverket överklagade förhandsbeskedet. HFD gjorde en annan bedömning när det gäller commitment fee. Domstolen konstaterar att kreditfaciliteten ska ses som en sammanhållen finansieringslösning där ersättningen till banken består av två delar: ränta på utnyttjat kreditutrymme och commitment fee på outnyttjat kreditutrymme. Avgiften utgör därför en del av ersättningen för krediten och ska behandlas som en utgift för kredit, även i de fall kreditutrymmet inte utnyttjas alls.
När det gäller rådgivningskostnaderna instämde HFD i Skatterättsnämndens bedömning. Kostnader för exempelvis granskning av låneavtal, förhandling av lånevillkor och viss rådgivning kring säkerheter och omstruktureringar utgör inte andra utgifter för kredit.
Praktisk betydelse
Domen är ett klargörande av hur begreppet "andra utgifter för kredit" ska tolkas. För företag med kreditfaciliteter innebär avgörandet att commitment fees som huvudregel ska ingå i räntenettot vid tillämpningen av reglerna om ränteavdragsbegränsning. Samtidigt bekräftar HFD att externa rådgivningskostnader, även om de har koppling till finansieringen, normalt inte omfattas av räntedefinitionen.
Avgörandet ger därmed tydligare vägledning för företag som använder flexibla finansieringslösningar och vid bedömningen av vilka kostnader som ska inkluderas i beräkningen av negativa räntenetton.
Tveka inte att kontakta oss om du vill diskutera hur avgörandet påverkar just din verksamhet.
Målet rörde ett bolag som inför ett större företagsförvärv övervägde att finansiera transaktionen genom en flexibel kreditfacilitet (så kallad kreditlina). För att banken skulle hålla krediten tillgänglig skulle bolaget betala en commitment fee, beräknad på den del av kreditutrymmet som inte utnyttjades. Bolaget ville även få klarhet i om vissa externa juridiska rådgivningskostnader med koppling till finansieringen skulle anses utgöra "andra utgifter för kredit".
Skatterättsnämnden ansåg att varken commitment fee eller de aktuella rådgivningskostnaderna omfattades av begreppet "andra utgifter för kredit". Nämnden fäste särskild vikt vid att commitment fee betalades för möjligheten att i framtiden utnyttja en kredit och inte för ett faktiskt upplånat kapital.
Skatteverket överklagade förhandsbeskedet. HFD gjorde en annan bedömning när det gäller commitment fee. Domstolen konstaterar att kreditfaciliteten ska ses som en sammanhållen finansieringslösning där ersättningen till banken består av två delar: ränta på utnyttjat kreditutrymme och commitment fee på outnyttjat kreditutrymme. Avgiften utgör därför en del av ersättningen för krediten och ska behandlas som en utgift för kredit, även i de fall kreditutrymmet inte utnyttjas alls.
När det gäller rådgivningskostnaderna instämde HFD i Skatterättsnämndens bedömning. Kostnader för exempelvis granskning av låneavtal, förhandling av lånevillkor och viss rådgivning kring säkerheter och omstruktureringar utgör inte andra utgifter för kredit.
Praktisk betydelse
Domen är ett klargörande av hur begreppet "andra utgifter för kredit" ska tolkas. För företag med kreditfaciliteter innebär avgörandet att commitment fees som huvudregel ska ingå i räntenettot vid tillämpningen av reglerna om ränteavdragsbegränsning. Samtidigt bekräftar HFD att externa rådgivningskostnader, även om de har koppling till finansieringen, normalt inte omfattas av räntedefinitionen.
Avgörandet ger därmed tydligare vägledning för företag som använder flexibla finansieringslösningar och vid bedömningen av vilka kostnader som ska inkluderas i beräkningen av negativa räntenetton.
Tveka inte att kontakta oss om du vill diskutera hur avgörandet påverkar just din verksamhet.