Efterlängtad EU-dom om marknadsvärde på koncerninterna tjänster

Bakgrund: Högkullen AB och tvisten om aktieägarkostnader

Högkullen AB (nedan ”bolaget”), moderbolag i en fastighetskoncern, fakturerade sina dotterbolag för tjänster som företagsledning, HR och IT. Bolaget uteslöt dock aktieägarkostnader i form av en planerad börsintroduktion från de kostnader som fakturerats dotterbolagen, även om bolaget dragit av ingående moms på dessa och på övriga kostnader i sin verksamhet.

Skatteverket menade att bolaget tillhandahållit tjänster till sina dotterbolag till underpris och använde den svenska omvärderingsregeln i mervärdesskattelagen för att höja beskattningsunderlaget. Enligt Skatteverket skulle samtliga kostnader i moderbolaget, dvs även kostnaderna för börsintroduktionen samt tjänster som varit undantagna moms vid förvärvstillfället, ses som kostnadskomponenter i de tillhandahållna tjänsterna till dotterbolagen, eftersom hela moderbolagets verksamhet var riktad mot koncernen.

Förvaltningsrätten höll med bolaget medan Kammarrätten däremot ansåg att bolaget, genom att ha yrkat avdrag för ingående moms på alla inköp, gett uttryck för uppfattningen att samtliga kostnader hörde till bolagets samlade ekonomiska verksamhet. För att klargöra rättsläget valde HFD att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen och ställde två frågor:

1. Är det förenligt med mervärdesskattedirektivet att skattemyndigheten alltid betraktar ett moderbolags tjänster till sina dotterbolag som ett odelbart tillhandahållande vars marknadsvärde inte kan fastställas genom jämförelse med vad som skulle få betalas till en oberoende leverantör?

2. Är det förenligt med direktivet att alltid räkna in hela moderbolagets kostnadsmassa, inklusive aktieägarkostnader, i beskattningsunderlaget när dess enda verksamhet är aktiv förvaltning av dotterbolagen och moderbolaget gjort avdrag för all ingående moms på sina förvärv?

EU-domstolens avgörande:

I den dom som EU-domstolen publicerade den 3 juli 2025, slog domstolen fast att det strider mot mervärdesskattedirektivet att skattemyndigheten rutinmässigt betraktar ett moderbolags tjänster till sina dotterbolag som ett unikt tillhandahållande som utesluter att tjänsternas marknadsvärde kan fastställas genom en jämförelse med vad som skulle få betalas till en oberoende leverantör.

EU‑domstolen inledde med att besvara den första frågan genom att ange att det strider mot direktivet att utan vidare betrakta tjänsterna som odelbara och utesluta en jämförelse med vad som skulle betalats till en oberoende leverantör. Varje situation måste prövas utifrån sina omständigheter, och jämförelse ska göras mot marknadspris för respektive tjänst där det är möjligt.

Den andra frågan, om hur kostnadsmassan ska beräknas, besvarades inte eftersom den byggde på en felaktig premiss om ett odelbart tillhandahållande. Därmed är frågan om vilka kostnader som faktiskt ska ingå i beskattningsunderlaget fortsatt oklar.

BDO:s kommentarer  

EU-domstolens avgörande i det svenska Högkullen-målet (C‑808/23) tydliggör att koncerninterna tjänster från moderbolag till dotterbolag inte får betraktas som ett odelbart tillhandahållande, utan måste analyseras separat. Därmed underkänns Skatteverkets schablonmässiga synsätt att alla sådana tjänster ska ses som en unik helhet utan motsvarighet på en extern marknad, vilket tidigare i praktiken uteslutit en jämförelse mot marknadspris för likvärdiga tjänster.

Domen fastslår att varje enskild tjänst som ett moderbolag tillhandahåller sina dotterbolag – såsom företagsledning, IT, HR och ekonomiadministration – i regel kan identifieras som självständiga och särskiljbara. Det innebär att dessa tjänster, där så är möjligt, kan prissättas var för sig utifrån vad en oberoende aktör skulle ha tagit betalt. Det öppnar upp för en konkret och affärsmässig prissättningsanalys och stärker rättssäkerheten för företag som vill undvika godtyckliga eftertaxeringar samtidigt som det ställer krav på företag att faktiskt skilja på de tjänster som tillhandahållits och också prissätta dom separat.

Domstolen valde däremot att inte besvara den andra frågan, som gällde huruvida hela kostnadsmassan – inklusive exempelvis aktieägarkostnader och kostnader för kapitalanskaffning – ska anses utgöra beskattningsunderlag när moderbolagets enda verksamhet är att förvalta dotterbolagen. Eftersom denna fråga vilade på en premiss som domstolen avfärdade (dvs. att tillhandahållandet är odelbart), avstod man från att gå in i sakfrågan om vilka kostnader som ska räknas med.

När en jämförelse med oberoende leverantörer inte är möjlig hänvisar mervärdesskattedirektivet till ett pris som inte understiger inköpspriset för varorna eller tjänsterna, självkostnadspriset när något inköpspris inte finns, alternativt ett belopp som inte understiger priset för att tillhandahålla tjänsten. Detta innebär att det fortfarande är oklart exakt vilka kostnader som ska ingå vid bedömningen av ett tillhandahållandes marknadsvärde. Att domstolen inte tar ställning till omfattningen av kostnadsmassan innebär att Skatteverket även fortsättningsvis kan komma att ifrågasätta prissättningen med stöd av ovan bestämmelse i direktivet– särskilt i fall där det saknas jämförbara tjänster. Detta skapar ett fortsatt behov för företagen att tydligt kunna visa vilka konkreta tjänster som faktiskt tillhandahålls dotterbolagen, hur dessa tjänster prissatts samt vilka kostnader som har ett direkt samband med respektive tjänst.

Domstolens vägledning innebär i praktiken att företag inte längre kan behandlas enligt en schablon där alla moderbolagstjänster och alla kostnader automatiskt inkluderas i beskattningsunderlaget. Däremot förblir rättsläget kring vilka kostnader som bör ingå delvis oklart, i synnerhet där det saknas jämförelsepunkter och skattemyndigheten hänvisar till självkostnadsprincipen i mervärdesskattedirektivet.

Vi ser därför ett behov av fortsatt vägledning från nationella domstolar – inte minst från HFD – i det kommande målet, särskilt i frågan om vilka kostnader som ska inkluderas i beskattningsunderlaget.